En perfekt förälder

hela livet har jag liksom velat vara perfekt. blev inte bättre av att bli päron. åh, vad bra man vill vara. en perfekt mamma. det är så mycket med barn. tusen tusen saker att tänka över och fundera kring. uppfostran är INTE LÄTT. att vara päron är INTE LÄTT. DET ÄR SKITSVÅRT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! man frågar sig vad målet är. vad är målet med mitt föräldraskap och mina försök till uppfostran? jag tänker att målet är att E ska känna sig älskad genom hela sitt liv. att hon ska bli en trygg person som älskar sig själv och känna att hon alltid kan lita på att hennes föräldrar ställer upp för henne i ALLA VÄDER. nu är E snart 3 och ett halvt år och den ökända utvecklingen kring 3 år (även kallad trotsåldern) har varit förvånande enkel hittills. E är en mycket förståndig ung dam och lyssnar på sina föräldrar och oftast är mycket lydig och förnuftig (nästan too much). men ibland kommer konflikter. idag kom en rejäl som liksom sög musten ur mig. mycket handlade om att hon liksom fastnade i sitt "trots" och att jag inte fixade att bryta tillräckligt snabbt. hon blev arg över något (att jag flyttade hennes tre stickade tröjor från en plats till en annan). jag var konsekvent och hon blev argare och argare. hon börjar slå på mig och jag förklarar först lugnt att man inte får slå någon. jag bad henne lugnt att säga förlåt. hon fortsatte och fortsatte och till slut tappade jag det och blev arg. JAG MÅR SÅ DÅLIGT NÄR JAG BLIR ARG PÅ HENNE. många kanske tycker att det låter patetiskt men jag vill inte bli arg på henne. dels för att jag märker att det inte har effekt och dels för att jag vill nå fram på ett mer pedagogiskt och rofyllt plan. jag sa iallafall till på skarpen ett par gånger ... utan resultat. sedan gick jag ner till köket och sa att hon kunde komma ner när hon hade lugnat sig och ville säga förlåt. då kom hon ner efter ett tag och börjar springa mot mig och slå mot mig och mot magen. jag skyddar mig då med hjälp av handflatorna och liksom ser till att hon inte lyckas slå henne. hon blir då galen av ilska och ramlar bakåt en gång då jag parerar ett slag. då blev hon tokledsen och hävdade att jag knuffat henne. hon grät och sa att hon hade slagit pannan fast hon satte sig på rumpan... och så höll det på. ända till vi skulle äta middag. då sa vi förlåt till varandra och grät en skvätt båda två. sen åt vi, lekte affär och lite andra smålekar...tog på pyjamas och hade kvällsrutinen och nu sover hon lugnt i sin säng. efter middagen betedde hon sig som att inget hade hänt. själv känner jag mig helt urlakad och vill bara lipa och lägga mig under täcket och gå i strejk. vad gör man? vad hade den perfekta föräldern gjort? vad hade jag kunnat göra annorlunda? är jag en dålig mamma? kommer E att bli den där trygga vuxna kvinnan som jag ju så innerligt gärna önskar att hon ska bli? känner hon hur mycket jag älskar henne? förstår hon det? tusen tankar snurrar. försökte prata med henne efteråt och förklara allt som hänt. men då var hon inne i en lek och gick inte att nå riktigt. åååååååååååååååååååååhhhhhhhh... vad gör man? att bli mamma är tusen och tusen underbara saker...men några jobbiga och idag var en jobbig sak. blir yr i huvudet av alla tankar... och längst bak i huvudet så gnager det: hur ska jag klara detta när jag har TRE BARN? klart man lär sig hela tiden och varje dag. MEN DET KÄNNS ÄNDÅ SVÅRT.

vilket muntert inlägg idag, va? som pricken över i passar jag på att lyssna på Lasse W:s "Om du lämnar mig nu" för att liksom muntra upp mig riktigt rejält.

Auf wiederschreiben.