Livspussel

förra veckans bloggtema på bloggvärldsbloggen är livspusslet. åh, min gamle vän livspusslet. ibland när jag ska beskriva mitt livspussel så blir det bara massa ord som jag blandar ihop i en härlig röra. här kommer röran:

barn. sjuka barn. vab. hosta. städa. tvätta. vika. laga näringsriktig mat. handla. städa bilen (stort skratt). sortera prylar. röja prylar. ringa någon. hålla ordning på födelsedagar. fota barnen. sortera kort. skicka julkort. jobba. hämta. lämna. vänner. familjen. sömnen. mannen. kärleken. träningen (den som inte blir av). växterna. gruset i trappan. gruset i sängen. de försvunna grejerna. barnen igen. barnen. barnen. barnen.

det som är slående sedan jag fick barn är att sista prio är jag själv och mina behov. eller behov och behov. men jag prioriterar bort sådant som jag tidigare hade hög prioritet på. det känns inte som en uppoffring. det känns så självklart. jag väljer mina barn först och det är väl så det ska vara, tänker jag. men sedan...vissa dagar när allt är på sin spets. då tänker jag att livspusslet utan mig själv som pusselbit i slutändan resulterar i följande: blek och trött småbarnsmamma strax under de 30. när man väljer bort sig själv så försvinner man och utan sig själv. hur bra mamma är man egentligen då? för att inte tala om hur god hustru man är? eller vän? eller syster? dotter? barnbarn? jag vet inte.

jag vet bara att livspusslet ser annorlunda ut idag jämfört med FB (före barnen). och att tiden är knapp.

hur vi gör för att få det att gå runt. vi håller ihop. vi försöker jobba som ett team hemma. vi håller varandras hand och ler ibland. gapskrattar andra gånger åt hela situationen. ibland är vi arga. men vi är tacksamma. mitt i kaoset av småbilar och barbieskor under fötterna och intorkad majs på fönstret så är vi evigt tacksamma. för barnen. för varandra. för hälsan. för livet.

hepp.