arbetsveckan har börjat och är inne på andra dagen. igår fick Ellen stanna hemma med mormor hela dagen eftersom hon behövde ha en feberfri dag innan dagisstart. allt hade gått bra. idag tisdag och gympan för mig på jobbet. då är jag inte hemma förrän 17.30/18. lite sent, tycker jag. men så är det. idag ska barnens moster hämta på dagis. vi pusslar vidare vecka för vecka.
jag såg på uppföljningsprogrammet till "Himlen kan vänta" igår. J tycker att man inte ska se sånt. att man bara blir deprimerad. jag tror att iallafall jag måste påminnas om förgängligheten och skörheten ibland. livet är inte självklart. tiden är utmätt för alla. de flesta är bara mer omedvetna om det. för mig är det också rörande att deltagarna i programmet alla verkar sträva efter följande: "att allt ska vara som vanligt. normalt." ingen vill ha något speciellt. de drömmer inte om resor till fjärran land eller tuffa bilar eller andra prylar. de vill bara vara som alla andra. de vill umgås med dem de älskar. det är så fint. kanske har vi att lära där. tacksamheten är stor. vi lever. vi har varandra. vi är tillsammans. inget annat spelar egentligen någon roll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar