måndag 11 januari 2010

Volter

igår var mitt nervsammanbrott nära. vi har en pryl hemma. en månformad grej som man kan gunga på, klättra över osv. vi kallar den rätt och slätt för "bananen". E sprang och hoppade över den. ellen ville göra likadant. springer mot den...slänger sig på den och landar med huvudet på andra sidan. pannan in och slår runt. jag satt precis någon meter ifrån och såg eländet. jag var ÖVERTYGAD om att hon brutit nacken... hela kroppen böjdes bakåt med huvudet neråt "åt fel håll". ellen reste sig dock och sa "aj, min panna gör vont". hon verkade helt oberörd. själv mådde jag illa. hjärtat höll på att stanna vid denna hemska syn. bananen måste bort. ellen bekymrar mig. jag är inte van vid vilda barn. ellen är överallt. hela tiden. kastar sig ut. klättrar HÖGT. stoppar ALLT i munnen och gör allmänt helcrazy grejer hela tiden. ester sitter jämte och deklarerar högt "JAG gör inte schå, mamma". hur ska det gå?

6 kommentarer:

Sara S sa...

Skrattar högt åt Esters förnuftiga kommentar.
Vilka underbara bilder och filmer!

Linda sa...

Men lilla Ellen! Albin har gjort en liknande volt ner från en tripptrapp en gång. Jag trodde att han dog och mitt hjärta stannade till men han, precis som Ellen, reste sig upp gnuggade sig lite på huvudet och fortsatte leka. om jag hade ramlat så hade jag fått ligga i gipsvagga ett halvår, om jag hade överlevt.

Ester är SÅ rolig!

TvillingTur sa...

Känner med dig.
Vi känner oss oxå ovana med icke lugna barn. Det är en helt annan grej och jag tycker det känns som om jag aldrig kommer landa i det.

Att döma av vad jag uppmärksammat hos vänner med lite vildare barn är dock att föräldrarna verkar vänja sig att se när det är fara på riktigt eller inte. Barnen brukar också verka duktigare på att lösa galna situationer. Som att inte slå ihjäl sig när de ramlar och faller.

Men som sagt. Jag lider med dig för mitt hönshjärta går på högvarv när jag ser barn på farliga prövningar.

-tobias.

Anonym sa...

Vilket fantastiskt ordförråd o tal dina tjejer har :)

MorsanMia sa...

Det händer ju titt som tätt att man tappar andan för man tror något av barnen håller på att slå ihjäl sig...

Linda sa...

tack för kommentarerna, kära ni. visst, jag vänjer mig kanske vid galenskaperna. så småningom ;)