lördag 27 september 2008

I en annan del

J's vänner var här på middag. för mig blir det svårt att konversera. de befinner sig i en annan del av världen än vad jag gör. "hur går det på jobbet?" är ju en jävligt dum fråga. jobbet. det är ju bara jobbet. visst kan det vara kul att höra om någons jobb. någon man känner mera väl. jag menar inte att låta otrevlig nu. klart jag lyssnar och intresserar mig för vad J's gamla vänner gör. men det blir liksom att samtalet stannar där. då när man inte har någon gemensamt alls. det är två jättetrevliga killar så jag menar verkligen inte att låta otrevlig nu. men ja. jag tror inte att jag fick fram det jag ville säga. något fick jag ju fram iallafall.

J följde med dem in till stan.

flickorna sover och kvällen är här. lugnet. småflickorna somnade inte förrän vid kvart i nio idag. de är på väg att börja sova två pass per dag istället för tre, som nu. men orkar inte riktigt ännu och då blir det att de sover för sent sista passet och är inte tillräckligt trötta vid sju... när jag skriver om såna här problem så förstår ni kanske varför jag inte hade så mycket att säga till J's vänner som pratade om resor med jobbet till Panama. och så sitter jag här och yrar om att mina barn inte är tillräckligt trötta vid sju. ni förstår va.

annars var det skridskoskolan i förmiddags. E är så tapper och kämpar. på slutet var hon supertrött och började gråta när hon såg mig vid sargen. "mamma, jag är alldeles för varm!" hon var helt genomsvettig. stackars barn. så vi bröt passet tio minuter för tidigt och tog en korv med bröd istället. hon säger att hon tycker det är kul. men vi får se. no pressure. aktiviteter ska vara kul när man är fyra år.

iallafall så gick vi (E och jag) förbi vårt gamla hus efter skridskoskolan. radhuset där jag bodde från 10 månaders ålder till jag flyttade hemifrån vid 19 (år, inte månader). vägen från ishallen och "hem" kändes så kort. husen såg så små ut. och jag kan inte hjälpa att var sak har sin tid och allt det där...men jag blir så grymt sorglig när jag är vid vårt gamla hus. det känns för mig som att någon bor i vårt hus. mamma och pappa sålde ju radhuset och köpte en liten villa för drygt 5 år sedan. och det var verkligen rätt för dem. och jag är så glad för deras skull. men ändå ändå kan jag inte riktigt förlåta hur de så lätt kunde sälja vårt hus. jag hade nog tänkt mig att de alltid skulle bo där. nej. jag kan inte släppa det. undrar just varför det är så. varför blir jag gråtfärdig när jag tänker på det? jag har ju massor med lycklig barndom bakom mig. radhuset förknippar jag med enbart positiva saker. och ändå så blir jag sorglig när jag går dit. jag får inte ihop det. kan man sörja att barndomen är slut? ja, nu flummar jag verkligen iväg.

trevlig lördagkväll alla!

2 kommentarer:

johannapannan sa...

klart att aktiviteter ska vara roliga när man är fyra. Det ska de väl vara nr man är 6,7 8 och 15 också egentligen? :-)

Och det där med hus ja.. jag tror jag kommer att se det med vemod när mina föräldrar säljer vårt nej deras hus. *ler*

Linda sa...

du har så rätt. aktiviteter måste vara lustfyllda. ser dock alltför ofta föräldrar som liksom pushar sina barn in i aktiviteten.