Lockbete

ester kryper bara om man lockar henne med en mobiltelefon. som hon egentligen inte får leka med.

E och jag var på skridskoskolan idag. min gamla hemarena. kändes fint. E är tapper och stapplar runt... försiktig men ändå duktig. ger sig inte och det är ju bra.

sen lekte E hos en kompis hela eftermiddagen. vi städade lite.

smågrynen är fortsatt förkylda och lite nere. men goa så man svimmar ändå... estertösen vill inte äta så mycket så hon ammar desto mer. är glad att jag har amningen när de är sjuka. då får de vätska i sig iallafall. och åtminstone lite näring.

i morgon ska jag in till stan (SJÄLV) och äta lite brunch hos en vän. tänkte först att jag kanske måste ställa in nu när de är förkylda och lite mer krävande än vanligt. men ärligt talat, när ska jag skärpa mig? J är väl minst lika kapabel som jag?............. jag äääääääääär så mesig med att lämna dem ifrån mig. till och med till självaste pappan. jag veeeeeeeeet att det är fånigt men det är så jag är. jag tränar och tränar på att vara cool med att lämna dem/E...men det går inte så bra. förhoppningsvis lyckas jag iallafall dölja för barnen att jag lider av att lämna dem. för jag vet ju att de inte lider. bara jag. svärmoren min sa nån gång att barn inte lider av att bli lämnade till barnvakt så länge inte mamman/föräldrarna har dåligt samvete som lyser igenom och det tror jag är jävligt sant. men jag är som en öppen bok. iallafall E har alltid känt av exakt allt jag känner och lärt sig spela på det. not so good. inte att det varit ett problem för mig/oss...eller kanske lite. jag tror ju rent förnuftsmässigt att barn mår bra av att ha olika personer runt sig som är viktiga. jag tror att barn mår bra av att vara trygga i andras armar än mammas om ni är med mig... MEN varför känner jag ändå bara NEJ!!! i magen när jag ska ha barnvakt till dem. varför känns det så ologiskt att åka ifrån dem... lite snurrigt "resonemang" detta kanske. bara sånt som snurrar runt inne i min tombola till hjärna.

nu ska jag äta lördagsgodis. haha...varje dag avslutar jag med vad jag ska äta... måste sluta kvällsäta... nån gång. men det känns som det behövs för jag hinner liksom aldrig äta färdigt på dagarna längre...

so long.