det är visset här hemma. småtjejerna är sjuka. J också. E och jag lite med. ellen och ester har inte velat äta idag och förkylningen/sjukan verkar påverka deras magar också. alltid ledsamt när de är sjuka. ovant att ellen är den som mår sämst. lilltussen. hon som alltid är så tuff annars. hoppas på en snabb vändning ;)
mitt i all småbarnskaos som är sådär härligt upp och ned, som ni vet. så blir jag fundersam ibland. jag har ju alltid haft SJUKT SVÅRT att inte klippa till folk som säger "njuuuuuuuuut av småbarnstiden" och tänkt att de är ju inte kloka i huvudet, hur ska jag kunna njuta mitt i allt detta. och nu, när ellen och ester blir större och större och mamma"ledigheten" börjar gå mot sitt slut så får jag panik. hjälp, hjälp ..... H J Ä L P ..... om typ tre dar kommer de vara jättestora och ta studenten och så kommer jag stå där som ett fån och fatta noll. och ÅNGRA ATT JAG INTE NJUUUUUUUUTIT MERA. åh nej. paniken kryper in under huden på mig. får tårar i ögonvrån när jag ser på Ebba. herregud, flickan blir ju FEM ÅR i maj. hur gick det till? min lilla pärla. hon är så stor. leker och leker och har inte alls lust att lyssna på sin mamma. tycker att jag är rätt fånig. jag vänder mig ut och in för att få mina barn att förstå ett par saker:
- jag älskar dem, ÖVER ALLT ANNAT, villkorslöst
- de är bäst
- jag kommer alltid att finnas vid deras sida så länge jag lever vad de än hittar på för bus
målet att få tre självständiga och lyckliga kvinnor till döttrar, hur gör man? min hjärna har förvandlats till en tombola, som ni kan utläsa av min sinnerförvirrade text, men ni får stå ut. ni tappra som orkar läsa.
jaha, ännu ett inlägg präglat av total förvirring. härligt. för övrigt så läser jag just nu "på spaning med ann" av ann söderlund. ganska uppfriskande. den kvinnan fick ju 3 barn på 4 år (inga twins där inte) och hon beskriver det ganska fint. inte lika hysteriskt rolig som martina haag, men ändå kul och ärlig. jag ÄLSKAR människor som är ärliga. på riktigt. annars kan det väl lika gärna vara. eller jag vet inte.
J ligger i soffan och är förkyld. han har en I N F E K T I O N i kroppen. ni vet väl det att när män har en I N F E K T I O N så biter den alltid lite hårdare på dem än på kvinnor. det är lite värre för dem alltså. jag har så svåååååååååååårt att känna empati.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh, jag är PRECIS som du när min man är sjuk och han blir sååå irriterad och arg på mig för att "han minsann ALDRIG får vara dålig"... sjuka män är inte min favorit. Det är lättare att acceptera sjuka barn, på något sätt.
Känner så otroligt väl igen mig i dina övriga funderingar också. Är bara inte lika bra som dig på att få ned det på pränt.
Önskar dig en bra vecka med mammajobbet. Kram
Det blev inget Tahiti :-( .
Sjuka män är inte min favorit heller men nu har jag en på halsen... Faktum är att han verkar ta allt det här med större ro än vad jag gör. Knäppt det är ju inte jag som är sjuk men det är jag som mår sämst.
Förresten tror du att jag kommer att kunna extra knäcka som dietist, allergikonsulent och diabetssjuksköterska snart eller? Vi snackar inte dubbelkompetens här utan bm med ovannämda trippelkompetenser! Det du
kramar
Skicka en kommentar