Separation

när jag bara hade ett barn var vi väldigt hårt knutna till varandra. jag knöt henne tätt till mig. liksom. E har haft barnvakt få gånger. sovit borta väldigt sällan på fyra år. kanske för att jag älskar att ha henne nära mig? kanske för att jag har extremt svårt att släppa henne? släppa kontrollen. nu när jag fått fler barn så går hon och jag automatiskt igenom en slags separation. den är smärtsam (iallafall för mig) men ändå nyttig (iallafall för mig). när J och E drog iväg förut (de ska ut till en ö med J's familj och sova borta två nätter) så grät jag när de gått. jag VET att jag är löjlig. men jag saknar henne. jag saknade henne redan innan hon gått. det är tyst här hemma nu. tomt... och då är vi ändå tre kvar här hemma.
men det är bra för oss alla att de far iväg ett tag. man trampar lätt ned varandra här annars.

jag gick en prommis med vagnen och det var varmt igen. skönt med sommaren åter.

barnmedicin tyckte jag skulle avvakta en dag med småfjunen. de hade båda 38,4 i morse. så tanten på barnmedicin ska ringa mig i morgon bitti igen så får vi ta ställning då igen. de är lite varma och hostar och så men jag känner ingen större oro. de äter och är nästan som vanligt. liiiiiite gnälligare och liiiiiiiiiite tröttare. sen sover de myyyyyyyyyycket sämre om nätterna när de är sjuka. men så är ju livet.

just nu sover de och jag har förberett lite kvällsgröt till dem och lite kvällsfil till mig. så det ska vi festa på när de vaknar.

so long.