hösten är vemod på nåt sätt. sommarens slut är sorgligt även om det knappt vart nån sommar, som i år. undrar om det är så för alla. kanske extra mycket i år eftersom min kula på magen tycks göra mig känslomässigt förvirrad. pendlar mycket och snabbt. gör iofs alltid det kanske. men extra nu.
kommer inte jobba så mycket mer nu, tror jag. började nästan gråta när jag åkte hem från jobbet idag. vaddå patetisk? får mycket mer sammandragningar på jobbet och klarar helt enkelt inte att utföra jobbet ordentligt. klarar inte mina arbetsuppgifter. känns så trist. gillar ju mitt jobb. trivs med att vara där och med min roll. att jag saknar fast jobb ger mig också ångest. hur lätt blir det att söka jobb sen? vem vill ha en med tre små troll hemma? vem vill anställa en "sån"? den dagen den sorgen...och samtidigt som jag fruktar det ser jag fram emot att söka nästa jobb. drömmen är barnsjukhuset. eller att jobba med barn i allmänhet. time will tell och det är lååååååååååångt till dess. först ska andra berg bestigas.
nu ska jag gå till dagis och hämta lilltrollet. solen skiner vackert och vi går till lekplatsen en sväng innan vi går in och lagar middag om jag inte misstar mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Att sakna fast jobb i dessa tider är snarare något allmängiltigt än något ovanligt. Förstår dock din strävan älskling, men livet som så måste ändå ses som ganska oberoende av om du har fast anställning eller inte, ivarjefall just nu.
Tillägg: Detta är mitt första inlägg under mitt första besök här på din mysiga blogg älskling....tror jag trívs, med andra ord lär det bli fler besök framöver ;)
Skicka en kommentar